Liberalerna bytte nyligen namn från Folkpartiet, och de gjorde det just för att förstärka partiets anknytning till den liberala ideologin. En viktig del av denna ideologi, som var själva ursprunget till den, är att alla människor är lika värda. Idag innebär det att man som liberal står för att alla människor är lika värda oavsett religion, kön, etnicitet eller sexuell läggning. Oavsett vilka man umgås med sexuellt och vilka typer av sexleksaker man använder är man med andra ord lika mycket värd enligt den liberala ideologin.
Liberalerna identifierar sig som ett socialliberalt parti, en politisk inriktning som kortfattat kan sammanfattas med den före detta partiledaren Bertil Ohlins ord ”fri ekonomi med socialt ansvar”. Denna tanke om partiets inriktning kom dock först på 1940-talet. Det skulle dock visa sig vara en lycklig vändning för partiet, då det under Bertil Ohlins ledning kom att bli det största oppositionspartiet under valen 1948, 1952 och 1956.
När partiet först bildades, år 1934, var det genom en sammanslagning av partierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Partiet började alltså som ett mer eller mindre renodlat liberalt parti, övergick i mitten av 1900-talet till socialliberalismen, och har sedan 1990-talet börjat svänga allt mer åt höger i sin politik igen. Detta skedde framförallt i samband med att Lars Leijonborg tog över rollen som partiledare år 1997. Även med den efterträdande (och nuvarande) partiledaren Jan Björklund fortsatte denna utveckling mot höger. Denna märktes framförallt genom förslag gällande marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar.
I övrigt har Liberalerna framförallt tagit ställning i frågor om utbildning, jämställdhet, integration, invandring och Europeiska Unionen, och skapat sig en profil genom dessa ställningstaganden. De beskriver sig själva som ”ett liberalt idéparti med individen i centrum”, som vill verka för ökad egenmakt och valfrihet för människan genom att skapa förutsättningar snarare än hinder med sin politik.
Inför valet 2006 ingick det dåvarande Folkpartiet i en allians med tre andra borgerliga partier, i vad som kallades Allians för Sverige. Tillsammans lyckades Alliansen åstadkomma ett maktskifte och bilda regering, och de satt sedan i regering i åtta år, innan makten återigen skiftade åt vänster. Alliansen håller dock fortfarande, och framtiden får utvisa hur det går i nästa val.
